Räddaren dömd till fängelse!

En galning tar strypgrepp på en 69-årig kvinna. Per-Anders slet tag i galningen och klappade till med domkraften två gånger. En gång på axeln och en gång i huvudet. Då spräcktes skallbenet.

Per-Anders fick ett års fängelse och 50000 kronor i skadestånd till galningen.

Tingsrätten och hovrätten menar att slag nummer två var för hårt och oprovocerat och det är på den grunden man fäller honom.

 

Tänk så viss man kan vara när man sitter i lugn och ro i en domstol och analyserar vad andra har gjort. Det är ingen uppståndelse, ingen skräck, inget upprivande och inget som känns farligt.

Aja baja! Du skulle ha tänkt dig för och inte dammat till mer än en gång, det förstår du väl gosse lilla!

 

Nu är det väl så att de här djävla puckade juristerna hade pissat på sig om de hade var med. Och de hade trampat gasen i botten och dragit från platsen alltmedan Gärd sakta stryptes till döds.

Och för det hade de aldrig blivit dömda i någon domstol. Feghet, med det kan man komma långt.

 

Jag vet vad jag skulle ha gjort. Jag skulle frågat den som satt i stypgreppet om den är åklagare, domare eller nämndeman. Om offret då hade skakat jakande på huvudet, då hade jag sagt: ”Nu får du kännapå verkligheten för en gångs skull!” och så hade jag gått därifrån.

 

Per-Anders gjorde inte så, men Gärd had ju skakat nekande om han hade ställt frågan till henne. Per-Anders ingrep. Han räddade nog livet på Gärd.

”Hade jag vetat vad det skulle kosta mig hade jag nog inte gripit in.”

Det är ingen naturlag som gör att det kostar, det är nästan helt vanliga människor som ligger bakom. Nästan helt vanliga, ja, alltså inte helt vanliga ändå. Det är sällsynt avskärmade människor, empatiskt lika väl som erfarenhetsmässigt. De är alldeles för fega för att någonsin hamna i en situation som denna. De vet inget om hur man kan råka förivra sig och tappa huvudet.

Ja, om de hade haft ett huvud, då hade funnits något att tappa, i alla fall.

Per-Anders, det kunde du väl fattat att du skulle först sansat dig, sedan analysera situationen, därefter skulle du fundera ut hur du på bästa sätt skulle ingripa. Du skulle ha övervägt alla möjligheter och sorterat bort sådana möjligheter som skulle ha kunnat skada galningen.  Därefter skulle du ha överlagt med en jurist, helst en klok domare – om det händelsevis går att skaka fram en sådan livs levande, förståss.

Efter allt detta kunde ju sedan ringt ambulansen och sagt att de kan komma till riksväg 71 och hämta ett lik. Och sedan kunde du ju ringt polisen och frågat dem om de hade något för sig och om de skulle vilja komma och spana efter en mördare.

 

Min dom över rättsväsendets alla djävla idioter:

Ta er så snällt av daga!