Domarkåren förbjuder försvar!

Så illa är det i vårt felväsende och här är en länk till det!

 

”En försvarsadvokat skall inte leka Sherlock Holmes”. Den inställningen är vanlig i domarkåren och den leder till ogynnsamma följder för personer som häktats och i förlängningen för skattebetalarna. Tyvärr har den smittat av sig bland advokaterna. Om oviljan att acceptera grundliga förundersökningar och betala för dem skriver fil dr Max Scharnberg, som undervisar i lögnens psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Det finns offentliga besparingar vars konsekvenser kostar mångdubbelt mer på annat ställe. Sjukvårdens kostnader skulle öka enormt ifall vägverket sparade in på reparation av trafiksignaler. Är denna analogi träffande för det som hållit på att hända inom rättssystemet under de senaste åren? I Arbetet Nyheterna den 7 augusti noterar Gunnar Lundin att många rättegångar måste ställas in därför att den åtalade uteblir, och han pekar på misstron mot rättssystemet som förklaring. Hans analys innehåller visserligen några skönhetsfläckar, men dessa kan lätt utmönstras utan skada för argumentet som helhet.

Med utgångspunkt från hans artikel kan man ställa flera frågor: Förtjänar rättsväsendet detta misstroende? Behövs genomgripande förändringar, eller kan vi kanske starkt reducera de inställda målen med hjälp av enkla åtgärder?

Lundin ställer sig med all rätt skeptisk till förslaget om att bygga ut ett system med delgivningskonsulter. I stället pekar han på positiva följder av en förändrad syn på försvarsadvokatens roll.

Emellertid har försvarsadvokaten en motsägelsefull ställning. Han skall företräda den åtalade. Men han har vanligtvis inte valts av den åtalade utan av domstolen eller till och med av åklagaren. Dessutom betalas han mestadels av domstolen. Domare är inte entusiastiska över att betala för annat än närvaron under förhandlingar plus ett minimum av förberedelse. ”En försvarsadvokat skall inte leka Sherlock Holmes.” Ändå kan en effektiv förberedelse utföra skillnaden mellan tio års fängelse och en friande dom. Även bortsett frän det grymma i att skicka oskyldiga i fängelse, är kostnaderna mycket höga. Varje krona man sparar in på advokatarvoden kan därför komma att förloras tusenfaldigt genom ökade utgifter inom fångvården.

 

”Domaren valde att en oskyldig satt inlåst”

De flesta advokater har tyvärr anpassat sig till domarnas tänkesätt. De få undantagen kan få obehag. I ett mål som slutade med tio års fängelse begärde försvarsadvokaten betalt för 68 timmars arbete för sin medverkan i både tingsrätten och hovrätten – fem rättegångsdagar – samt förberedelser inför båda förhandlingarna. Om någonting, måste detta betecknas som ett skandalöst ringa arbete. Jag själv skulle inte ens klara av att slöläsa förundersökningen på 68 timmar. Hovrätten ansåg likväl betalningen orimligt stor och gav advokaten betalt för 45 timmar. Det finns goda chanser att den åtalade hade friats, om en advokat hade ägnat 268 timmar åt fallet. Och i så fall kunde vinsten för skattebetalarna knappast ha understigit sju miljoner kronor.

I ett annat mål jourhäktades en man för åtta veckor trots obefintlig bevisning. Vid häktningsförhandlingarna fanns det inte ens en häktningspromemoria eller någon förundersökning. Omedelbart efter att ha fått uppdraget anlitade försvarsadvokaten en sakkunnig och åkte till häktet för att sända in fakta från den anhållne. Sedan arbetade advokaten och psykologen 20 timmar i dygnet. Efter fem dagar fick de till stånd omhäktningsförhandlingar, och klienten försattes på fri fot. Ett halvår senare lades åtalet ned. Försvaret sparade sålunda skattebetalarna kostnader för 51 dagars häktning, 56 dagars skadestånd för frihetsberövande och förlorad arbetsförtjänst, rättegång och ytterligare utredning – med andra ord en del över 300.000 kronor. För sitt enorma arbete begärde de 20 procent av vad de hade sparat in. Men de fick endast åtta. Domarens motivering var mycket märklig. Det finns ingen som helst anledning för försvarsadvokaten att göra ett besök på häktet eller anlita en sakkunnig, förrän åklagaren har beslutat att faktiskt åtala mannen.

Åtalsbeslutet fattar åklagaren vanligen när de åtta veckorna är slut. Domaren ansåg med andra ord att det är önskvärt att en oskyldig skall sitta inlåst på ett omänskligt litet utrymme i två månader, medan han håller på att förgås av ångest över utsikten till ett mångårigt fängelsestraff. Ty när han kan häktas utan tillstymmelse till belägg, så räknar han självklart inte med rättvisa vid förhandlingarna.

 

”Domarna förbjuder advokaterna att framlägga bevisning”

Nu är jag ledsen att tvingas säga någonting obehagligt. Men faktum är att jag har publicerat mer vetenskaplig forskning än någon annan här i landet rörande domstolarnas beslutsprocesser i sexualbrottmål. Före 1993 var det självklart att försvaret och inte domaren skall bestämma vilken bevisning den åtalade skall presentera. Sedan detta år har bevisvägran blivit en ständigt vanligare företeelse över hela landet. Domarna förbjuder försvaret att lägga fram större eller mindre delar av sin bevisning – i ett fall så mycket som 95 procent. Det är oundvikligt att detta leder till en markant ökning av felaktiga fällande domar.

Men vilka brister rättssystemet än må ha, så har den åtalade sällan någonting att vinna på att utebli från förhandlingarna. Man kan inte ge försvarsadvokaten ansvar för delgivningen utan att äventyra rättssäkerheten. Men man kan i stället ge advokaten tillstånd att lägga ned betalt arbete på att ta kontakt med åtalade och diskutera igenom fallet grundligt med honom. Däri ligger det positiva i Lundins förslag. Efter att ha varit sakkunnig i två dussin mål vet jag att många fakta inte håller för en närmare granskning. Men denna granskning måste utföras före rättegången, och den åtalade måste veta att den har gjorts och att resultatet kommer att presenteras inför domstolen. Polis och åklagare är sällan angelägna om att ta reda på omständigheter som talar till fördel för den åtalade. Men den klient som vet att en kvalificerad person kommer att slåss för honom, och kommer att tillåtas framskaffa och framlägga fakta – den klienten blir vida mindre benägen att hålla sig undan.

 

Incesthysterin och domstolarna

Varför tar inte svenska domstolar lärdom?

Tillbaka till Artikelindex

Ovanstående fann jag på nätet.

Hur står det till inom rättsväsendet

Hur står det till inom rättsväsendet när oskyldiga kan dömas till fängelse?

Refererar till mitt brev daterat den 16/11 2000 och ditt svar daterat den 5/4 2001. En man, Yassir Askar, har blivit oskyldigt dömd till livstids fängelse på motsägelsefulla indicier och en mycket tunn bevisning. Åklagaren i målet Eva Regner hade valt att inte kalla vittnen som talade till Yassir Askars förmån och dessutom nekat att göra kompletterande utredningar på försvararens begäran. Ett av åklagarens vittnen hade på flera hundra meters håll och högst upp i ett hyreshus, sett att en av de misstänkta gärningsmännen hade välpressade byxor. Vad jag förstår en fullständig omöjlighet men likafullt användbart som bevisning i målet. Har man som åklagare i målet tappat allt sunt förnuft ? Detta är bara ett exempel på vad polis och åklagare kan använda sig av som bevisning i ett mål. Efter massmedias fokus på livstidsdomen och en idog jurist/journalists arbete med fallet fick Askar resning i HD och Svea Hovrätt avkunnade en friande dom. Samma domstol hade för 2 1/2 år sedan dömt Yassir Askar till livstids fängelse. Ett stort skadeståndsanspråk av Yassir Askar torde vara att vänta. Åter igen ska svenska staten genom ett skadestånd försöka reparera den skada och kränkning en människa varit utsatt för av rättsväsendet.

 

Ovanstående text är ett citat. Det fortsätter såhär:

Är det förenligt med svenskt rättsväsende att massmedia ska ”gräva fram” den bevisning som pekar på att någon blivit oskyldigt dömd på grund av att polis och åklagare redan vid anhållandet har sin uppfattning klar angående den misstänkte och själva agerar domare istället för att utreda omständigheter som även talar till den misstänktes förmån, man tycks enbart utreda den subjektiva verkligheten. Därvidlag är både åklagarinstruktionerna och rättegångsbalken tydlig. Objektiviteten och förutsättningslösheten frångås gång efter annan av åklagare och polis vid förundersökningen. Är det en brist i utbildningen , inkompetens inom kåren, personalbrist eller handlar det om prestige? Vilket som, är det en katastrof när det inträffar.

Vid sexmål och falska anklagelser om incest är det snarare regel än undantag att frångå objektivitetsplikten. I dessa mål är beviskraven många gånger så låga för en fällande dom, det räcker med att ord står mot ord , stödbevisning saknas i många av fallen. Domstolarna följer i stor utsträckning inte HD:s praxis för att fälla för brott. I mål , där flera män dömts oskyldigt på falska anklagelser om incest eller våldtäkt och då resning beviljats i HD, har höga skadestånd utbetalats till den då friade mannen. I flera av dessa fall har i efterhand framkommit bevisning och uppgifter som talar till den misstänktes förmån. Denna bevisning och dessa uppgifter har ofta funnits hela tiden men polis och åklagare ignorerar vittnen, material och uppgifter som talar till den misstänktes fördel, objektivitetsplikten och förutsättningslösheten frångås systematiskt. Åklagarens uppgift är inte att ensidigt och subjektivt utreda gärningen och gång efter annan frångå sin objektivitetsplikt. En sådan rättsordning är inte värdig en rättsstat. Rättsväsendet är grundpelaren i ett demokratiskt samhälle och inkvisitionsdomstolarna vill vi inte ha tillbaka.

Du Thomas Bodström svarade vid en intervju i TV 4 den 18 maj 2001 på en fråga, och menade att de öppna domstolarna och massmedias närvaro vid rättegångarna var en garant för att ingen oskyldig dömdes till fängelse. Men hur är det med sexbrottsrättegångarna och de falska incestanklagelserättegångarna, där det utan undantag är stängda dörrar. Den massiva sekretessen i dessa mål är en stor fara för rättssäkerheten inte minst för den tilltalade även om jag förstår att vissa delar i dessa mål måste vara sekretessbelagda av hänsyn till de inblandade parterna. Åklagaren i målet har meddelarfrihet och kan relativt obehindrat tala med massmedia utanför rättssalens lykta dörrar och på detta sätt ensidigt styra en rättegång i fällande riktning. Försvararen i målet är belagd med munkavle och kan följaktligen inte yppa något angående målet till media.

Jag vädjar åter igen till dig justitieminister Thomas Bodström att du ingriper mot att det fortfarande döms oskyldiga fäder/styvfäder på falska incestanklagelser år 2001 bland annat på grund av att objektivitetsplikten och förutsättningslösheten systematiskt frångås vid utredningen av brotten, att försvaret av många åklagare förhindras att göra kompletterande utredningar och att domstolarna alltför ofta frångår HD: s praxis i dessa mål.

Jag avstår från ett svar på detta brev , jag vet vilket svar som är rättspolitiskt korrekt. Jag bifogar en artikel ur Uppsala Nya Tidning 12/10 1995 skriven av fd chefredaktören Harald Wigforss. Mannen som föranledde artikeln, en 66 årig lärare som avtjänade flera år i fängelse och efter flera avslag i HD fick resning och friande dom, erhöll ett skadestånd på 500.000 kr för den kränkning han utsatts för av rättsväsendet. Han är bara en i raden av män som under 90-talet fått skadestånd efter resning i HD och en friande dom. De män som inte beviljats resning i HD får avtjäna sitt straff , dömda på falska anklagelser och enbart en kvinnas ord.

Systemfelet upprepas gång på gång. Rättsläget är inte bättre i dag, 6 år senare. Är det inte något som gått snett inom rättsväsendet när så många dömda begär resning i HD och så mycket skadestånd betalats ut under 90-talet till oskyldigt dömda?

Vänligen

 

Rigmor Persson
Jur. Kand.

 Brevet är sänt till :

Justitiedepartementet
Justitieminister
Thomas Bodström
103 33 Stockholm

Den 21 maj 2001

Kopia till Riksåklagarämbetet, Solveig Riberdahl, Stockholm

 

Vem är Rigmor?

Jur. kand. Rigmor Persson, mor till falskt anklagade och sedermera frikända åklagaren Stefan Holmlin har författat och sänt nedanstående brev till Justitieministern Thomas Bodstöm, angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige år 2001.

 

Frågorna är relevanta. De visar på bristerna. Och det är ju inte fel att även en åklagare får känna på systemet!