Psykopaten och rådmannen

Det var äntligen är slut.

  

Jag hade till slut börjat känna det som att jag mer fick vara som en far för henne och uppfostra henne till att bli som en vuxen människa med ansvar, men det hade inte lyckats.

  ”Allt jag har försökt göra för dig det har du saboterat, vad mera hade jag kunnat göra?”,

sa jag.

 

”Det kommer att bli ännu värre!”, sa ”Nemi”.

  

Jag blev förvånad över svaret, det etsade sig in i minnet, men jag reflekterade inte så mycket på det just då. Det var senare jag började fundera på vad orden egentligen betydde. Det var efter både polisanmälningarna och Bengts hot mot mig, som jag började fundera på dessa sista ord.

  

”Nej, det blir inte värre, det är slut nu! Där är dörren! Du kan gå!” sa jag.

Hon tittade klentroget och oförstående på mig. Hon ville inte inse att hennes spel var förlorat!

  

”Du kan gå nu, gå!” upprepade jag!

Att förlora det är för en psykopat det värsta de kan råka ut för!

  

Det var just därför ”Nemi” skämdes för sitt ärr. Det enda jag vet att hon skäms för! Hon skäms inte att gå till socialen, hon skäms inte av att vara en äkta hora som gnolar för pengar, hon skäms inte för att lura till sig pengar på sol-och-vår, eller på vilket annat sätt som helst!

 

”Jag kanske inte tjänar så mycket, men jag är bra på att fixa pengar ändå!” sa hon ju med stolthet i rösten!

  

Men hon skäms för sitt ärr!

 

Det påminner henne om en strid som hon har förlorat! Alltså dolde hon det för mig de första veckorna. Hon höll alltid pek- och långfinger över det! Och ”Dan” som var sambo med henne i många år, han fick aldrig se det!

  

Kommer du ihåg att jag beskrev det så? Kommer du ihåg att ”Dan” sa att han hört talas om ett ärr, men att han aldrig hade sett det?

 

Kommer du ihåg detta, rådman Kjell Nilsson?

  

”Det är nog så att det största ärret det sitter i själen!” sa jag till er.

Kommer du ihåg de orden, Kjell Nilsson?

  

Det var det jag försökte säga till dig, Kjell Nilsson, i tingsrätten! Men du förstod det inte! Du kunde inte sätta in det i sitt sammanhang! Det blev en upplysning utan värde! Du kunde inte koppla ihop det med att det var därför hon hade sett till att jag nu fick sitta inför dig och höra din barska stämma!

 Om du hade förstått dessa uppgifter som du faktiskt fick av mig i tingsrätten den 14;e september 2004, på årsdagen av när vårt förhållande tog slut, som jag också påpekade, då hade du insett vem som hade uppsåtet! 

 

Och skall det inte också handla om att ha ett uppsåt?

 

Skulle du inte förhålla dig opartisk, intill det var dags att fatta ställning i skuldfrågan?

 

Det trodde jag hörde till din roll!